Underrättelsetjänster varnar för ryska mordplaner – hur skyddas Sveriges försvarsindustri?

Ryssland misstänks utvidga sitt hybridkrig genom att planera mord på chefer och andra nyckelpersoner inom Europas försvarsindustri. Uppgifterna kommer från fem europeiska underrättelsetjänster, men de konkreta bevisen är hemliga och flera av de misstänkta planerna kan därför inte granskas offentligt. Frågan är hur Sverige skyddar de människor som blivit allt viktigare för Ukrainas försvar.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Kriget mellan Ryssland och Ukraina utkämpas inte längre enbart längs fronten.

Vapenfabriker, transportleder, datorsystem och företag långt utanför Ukraina har blivit delar av samma konflikt. Nu kommer uppgifter om att även människorna bakom Europas vapenproduktion kan ha blivit direkta måltavlor.

Financial Times har talat med företrädare för fem europeiska underrättelsetjänster. Enligt deras samlade uppgifter trappar Ryssland upp planeringen av mord och andra våldsamma operationer mot ledande personer inom försvarsindustrin.

Det ska inte bara handla om direktörer för Europas största försvarskoncerner. Även personer inom mindre företag som tillverkar drönare, elektronik och militära komponenter uppges vara utsatta.

Om uppgifterna stämmer innebär det en allvarlig förändring.

Sabotage mot en byggnad eller maskin kan repareras. En mördad företagsledare, ingenjör eller specialist kan inte ersättas lika enkelt. Angrepp mot människor skapar dessutom rädsla långt utanför den direkt utsatta verksamheten.

Fem underrättelsetjänster – men få offentliga bevis

Att Financial Times bygger sin rapportering på företrädare för fem olika underrättelsetjänster ger uppgifterna större tyngd än om de kommit från en enda anonym källa.

Men det är fortfarande fråga om underrättelseuppgifter.

Tidningen redovisar inte namnen på de misstänkta nya måltavlorna. Den visar heller inte upp avlyssningar, beslagtagna dokument, gripna attentatsmän eller andra bevis som allmänheten själv kan kontrollera.

Det kan finnas goda säkerhetsskäl till hemlighållandet. Att avslöja vad underrättelsetjänsterna vet kan röja källor, arbetsmetoder och pågående operationer.

Samtidigt måste en granskande redaktion vara tydlig:

Uppgifterna är allvarliga och trovärdiga, men samtliga delar är inte offentligt bevisade.

Det är därför mer korrekt att skriva att europeiska underrättelsetjänster varnar för misstänkta ryska mordplaner än att slå fast att en ny rysk mordkampanj redan är fullständigt kartlagd.

Mordplanen mot Rheinmetalls chef

Det mest uppmärksammade fallet gäller Armin Papperger, vd för den tyska försvarskoncernen Rheinmetall.

Under 2024 rapporterade CNN, Financial Times och flera andra medier att amerikansk underrättelsetjänst hade upptäckt en rysk plan att mörda honom. Informationen överlämnades till Tyskland, som därefter förstärkte skyddet kring Papperger.

En högt uppsatt tysk regeringsföreträdare bekräftade att USA hade varnat Berlin. Den tyska regeringen beskrev hotet som en del av Rysslands hybridkrig mot Europa.

Ryssland förnekade anklagelserna och kallade rapporteringen falsk. Någon offentlig rättegång där bevisningen kunnat prövas har inte genomförts.

Papperger har ändå fått omfattande personskydd.

Rheinmetall är en av Europas viktigaste producenter av ammunition, militärfordon och andra försvarssystem. Företaget har dessutom spelat en central roll i Europas försök att öka vapenleveranserna till Ukraina.

Ur rysk strategisk synvinkel är det därför inte svårt att förstå varför företagets ledning skulle betraktas som ett viktigt mål.

Det betyder inte att varje påstående om en mordplan automatiskt är sant. Men det visar varför underrättelsetjänsterna tar hotet på stort allvar.

Kriminella kan användas som ombud

Enligt Financial Times misstänks den ryska militära underrättelsetjänsten GRU använda kriminella nätverk och tillfälligt rekryterade personer för operationer i Europa.

Det är en metod som gör kopplingen till den ryska staten svårare att bevisa.

En person kan rekryteras via sociala medier och erbjudas pengar för att fotografera ett område, anlägga en brand eller placera ett föremål vid en byggnad. Personen behöver inte känna till vem som ytterst ligger bakom uppdraget eller vilket större syfte det har.

Tyska BfV har tidigare varnat för att personer rekryteras på nätet för sabotage och påverkansoperationer. Danmarks säkerhetstjänst PET uppger samtidigt att den ser konkret rysk planering riktad mot försvarsindustrin och företag som är knutna till stödet för Ukraina.

Det skapar ett svårhanterligt hot.

Den som utför gärningen kan framstå som en vanlig kriminell, en ensam extremist eller en person som handlat för pengar. Först när kontakter, betalningar och instruktioner kartläggs kan en eventuell statlig uppdragsgivare bli synlig.

Syftet kan vara större än själva attentatet

En mordplan behöver inte genomföras för att få effekt.

Om chefer, ingenjörer och företagare börjar känna att deras arbete kan utsätta familjen för fara kan det påverka deras beslut. Företag kan avstå från affärer med Ukraina. Personal kan sluta. Säkerhetskostnaderna kan stiga och produktionen försenas.

Hotet blir därmed ett vapen i sig.

Ryssland behöver inte slå ut hela Europas försvarsindustri. Det kan räcka att skapa osäkerhet kring vilka som övervakas och vem som kan stå på tur.

Detta kan vara en viktig del av strategin: att göra det europeiska stödet till Ukraina personligt riskfyllt.

Sverige är en del av leveranskedjan

Sverige har en omfattande försvarsindustri och har kraftigt ökat sitt militära stöd till Ukraina.

Svenska företag tillverkar bland annat vapensystem, ammunition, stridsfordon, sensorer, elektronik och komponenter. Bakom produkterna finns inte bara kända företagsledare utan även konstruktörer, programmerare, testpersonal, inköpare och specialister med kunskap som kan vara svår att ersätta.

Det betyder inte att någon särskild svensk person är hotad.

Det finns i nuläget inga offentligt redovisade uppgifter som visar att en svensk försvarschef är föremål för en konkret rysk mordplan.

Men om underrättelsebedömningen gäller Europas försvarsindustri som helhet kan Sverige knappast betraktas som undantaget.

Sveriges geografiska läge, Natomedlemskapet, vapenproduktionen och stödet till Ukraina gör svenska verksamheter intressanta för främmande underrättelsetjänster.

Frågan är därför inte bara om de största företagens direktörer har livvakter.

Frågan är om hela den svenska försvarsindustrins känsligaste delar har ett skydd som motsvarar det nya hotet.

Vem ansvarar för skyddet?

Ansvaret är delat.

Säkerhetspolisen arbetar med att förebygga och motverka spionage, sabotage och andra säkerhetshot. Försvarsmakten har sin militära säkerhets- och underrättelseverksamhet. Företagen ansvarar samtidigt för den egna säkerheten, personalen, lokalerna och informationssystemen.

Men ett hot som rör sig mellan statliga aktörer, organiserad brottslighet och tillfälligt rekryterade personer riskerar att hamna mellan flera ansvarsområden.

De stora företagen kan köpa privata säkerhetstjänster och förstärka skyddet kring sina ledningar.

Mindre underleverantörer har inte alltid samma resurser.

En liten verksamhet kan ändå tillverka en komponent som är helt avgörande för ett vapensystem. En enskild tekniker kan sitta på kunskap som det tar åratal att bygga upp.

Om skyddet bara koncentreras till de mest kända företagsledarna kan angriparen välja en svagare punkt längre ned i kedjan.

Vad vet vi?

Fakta:

• Financial Times har talat med företrädare för fem europeiska underrättelsetjänster.
• Flera försvarsföretag har förstärkt säkerheten kring sina ledningar.
• Tyska och danska säkerhetsmyndigheter har varnat för ett ökat ryskt sabotagehot.
• Tyska myndigheter fick 2024 en amerikansk varning om en misstänkt mordplan mot Rheinmetalls vd.
• Ryssland har förnekat anklagelserna.

Underrättelseuppgifter:

• GRU misstänks planera fler våldsamma operationer mot försvarsindustrin.
• Både stora företagschefer och personer i mindre drönar- och komponentföretag uppges kunna vara måltavlor.
• Kriminella nätverk och rekryterade ombud misstänks användas för att dölja den ryska statens roll.
• Övervakning ska ha upptäckts vid vissa tilltänkta måltavlors bostäder och arbetsplatser.

Inte offentligt klarlagt:

• Hur många mordplaner som har upptäckts.
• Vilka personer och företag som är utsatta.
• Vilka konkreta bevis som binder varje plan till den ryska staten.
• Om någon svensk person finns bland måltavlorna.
• Hur svenska myndigheter bedömer hotet mot enskilda personer inom försvarsindustrin.

Frågorna Sverige måste besvara

• Har Säpo varnat svenska försvarsföretag för ett förhöjt personhot?
• Finns det tecken på övervakning av svenska företagsledare eller tekniska specialister?
• Omfattas mindre underleverantörer av myndigheternas säkerhetsinformation?
• Vem ansvarar för personskydd när hotet kommer från en främmande stat?
• Vem betalar de kraftigt ökade säkerhetskostnaderna?
• Kontrolleras nyanställda och tillfälliga entreprenörer tillräckligt?
• Har svenska företag rutiner för hot mot de anställdas familjer?
• Hur skyddas personal på resor och internationella mässor?
• Vilken information kan regeringen lämna utan att skada pågående underrättelsearbete?

Ett krig utan tydlig frontlinje

Om uppgifterna stämmer har Europas försvarsindustri blivit en front i kriget – trots att fabrikerna ligger långt från Ukraina.

Gränsen mellan krig och fred blir då allt svårare att se.

En brand kan vara sabotage. Ett inbrott kan vara underrättelseinhämtning. En hotfull person utanför en bostad kan vara en ensam gärningsman – eller en rekryterad del av en statlig operation.

Det är just denna osäkerhet som gör hybridkriget användbart.

Ryssland kan förneka varje enskild händelse, medan europeiska regeringar tvekar att offentliggöra hemlig bevisning. Mellan misstanken och det rättsligt bevisade uppstår ett utrymme där hotet kan fortsätta.

Sverige behöver därför undvika två motsatta misstag.

Det ena är att avfärda underrättelsevarningarna bara för att all bevisning inte kan visas offentligt.

Det andra är att framställa varje misstanke som ett bevisat ryskt mordförsök.

En ansvarsfull bedömning måste hålla båda tankarna samtidigt: hotbilden är verklig och allvarlig, men varje enskilt påstående måste fortfarande granskas.

Om Europa har gått från industrispionage och sabotage till misstänkta mordplaner mot civila företagsledare har konflikten tagit ännu ett steg närmare våra egna samhällen.

Då räcker det inte att fråga hur många vapen Sverige kan producera.

Vi måste också fråga hur Sverige skyddar människorna som kan producera dem.