Lagen gav Kriminalvården rätt att göra undantag – varför skyddades inte kvinnorna i Ystad?

Kvinnliga intagna på Ystadsanstalten uppger att de har utsatts för sexuella kränkningar och tvingats undvika gemensamma utrymmen. Nu reagerar politiker och kräver lagändringar. Men den avgörande frågan är varför Kriminalvården inte använde det handlingsutrymme som redan finns i lagen.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

Flera kvinnliga fångar på anstalten i Ystad beskriver en vardag präglad av otrygghet.

Bakgrunden är placeringen av den livstidsdömda Lily Abdelshahed, som efter domen för mordet på sina två barn ändrade juridiskt kön från man till kvinna och därefter flyttades till en kvinnoanstalt.

Enligt Expressens granskning uppger intagna att Abdelshahed har exponerat sitt könsorgan, fällt sexuella kommentarer och skapat en situation där flera kvinnor undviker duschar och andra gemensamma utrymmen.

Även kriminalvårdare och fackliga företrädare ska ha slagit larm.

Uppgifterna är allvarliga. Men de måste beskrivas korrekt: det handlar om vittnesmål och anklagelser som återgivits av Expressen. Alla omständigheter är inte rättsligt prövade och den utpekade personen måste ges möjlighet att bemöta uppgifterna.

Samtidigt har Kriminalvården ett omedelbart ansvar för tryggheten på anstalten, oavsett om varje enskild uppgift kan bevisas som brott.

Politikerna reagerar först efter publiceringen

Justitieminister Gunnar Strömmer kallar situationen stötande och upprörande. Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson Teresa Carvalho säger att den strider mot sunt förnuft.

Kristdemokrater och sverigedemokrater kräver att den nya könstillhörighetslagen rivs upp. Moderaten Fredrik Kärrholm, som leder en statlig översyn av fängelselagen, vill i stället ändra placeringsreglerna så att biologiska män som huvudregel inte vistas tillsammans med biologiska kvinnor.

Reaktionerna är begripliga.

Men de väcker också en besvärande fråga: Varför krävs en tidningsgranskning innan ansvariga politiker och myndigheter agerar?

Om intagna och personal redan hade rapporterat oro borde problemen ha hanterats av Kriminalvården långt innan de hamnade på löpsedlarna.

Vad säger lagen egentligen?

Fängelselagen säger att en intagen som huvudregel inte får placeras tillsammans med intagna av motsatt kön.

Vid tillämpningen utgår Kriminalvården normalt från det kön som är registrerat i folkbokföringen. En person som fått sitt juridiska kön ändrat behandlas därför i utgångsläget enligt det nya juridiska könet.

Men där slutar inte bestämmelsen.

Sedan 2024 finns ett uttryckligt undantag: en intagen får placeras tillsammans med personer av motsatt juridiskt kön om det finns särskilda skäl och placeringen i övrigt bedöms lämplig. Lagändringen infördes just för att Kriminalvården skulle kunna hantera situationer där juridiskt kön inte ensamt ger ett rimligt eller säkert placeringsresultat.

I förarbetena nämns personer som ändrat juridiskt kön men vars individuella omständigheter innebär att de inte befinner sig i en jämförbar situation med övriga personer av samma juridiska kön.

Det betyder att ett juridiskt könsbyte inte automatiskt måste leda till placering på en kvinnoanstalt.

Kriminalvården har redan rätt att göra en individuell bedömning.

Kriminalvården fattade beslutet

Det är Skatteverket som beslutar om ändring av juridiskt kön.

Men Skatteverket bestämmer inte var en dömd person ska avtjäna sitt straff. Det beslutet fattas av Kriminalvården.

Myndigheten ska bland annat bedöma säkerhetsbehov, risker, omvårdnad, behandlingsmöjligheter och behovet av att undvika en olämplig sammansättning av intagna.

Därför blir det förenklat att säga att den nya könstillhörighetslagen ensam placerade Abdelshahed på kvinnofängelset.

Lagen gjorde det enklare att ändra juridiskt kön. Det påverkade den rättsliga utgångspunkten för placeringen. Men det slutliga beslutet fattades fortfarande av Kriminalvården – och fängelselagen innehöll redan en möjlighet att göra undantag.

Den centrala granskningsfrågan är därför inte bara vem som ändrade lagen.

Den är vem som gjorde riskbedömningen, vilket underlag beslutet byggde på och varför myndigheten ansåg att placeringen var lämplig.

Brottet avgör inte ensamt placeringen

Abdelshahed är dömd till livstids fängelse för mordet på sina två barn. Brottets extrema allvar är naturligtvis relevant vid bedömningen av säkerhet, risk och behandlingsbehov.

Men det betyder inte automatiskt att en person ska placeras på en viss anstalt enbart med hänvisning till brottets art.

En rättssäker placeringsbedömning måste vara individuell.

Den bör bland annat väga in:

• juridiskt och biologiskt kön,
• fysisk styrka och kroppsbyggnad,
• tidigare vålds- och sexualbrott,
• aktuellt uppträdande,
• risk för övergrepp mot andra,
• risk för att själv utsättas,
• anstaltens lokaler och bemanning,
• möjligheten till avskilda eller särskilda avdelningar,
• och de övriga intagnas säkerhet och integritet.

Problemet uppstår om juridiskt kön i praktiken tillåts väga tyngre än alla dessa omständigheter tillsammans.

Kvinnliga fångar har också rättigheter

Den som är dömd för brott har förlorat sin frihet, men inte rätten till kroppslig integritet och grundläggande säkerhet.

Kvinnor i fängelse befinner sig dessutom i en särskilt utsatt situation. Många har erfarenheter av våld, sexuella övergrepp, missbruk och psykisk ohälsa.

De kan inte själva lämna avdelningen, välja ett annat boende eller undvika personer som upplevs hotfulla. Staten bestämmer vilka människor de ska vistas med, vilka duschar de ska använda och hur deras vardag ska organiseras.

Det ger Kriminalvården ett särskilt tungt ansvar.

Om intagna undviker duschar eller gemensamma utrymmen på grund av rädsla har myndigheten ett problem, även innan det är klarlagt om ett straffbart sexuellt ofredande har begåtts.

Kriminalvårdens ansvar börjar inte först när en domstol har fällt någon för ett nytt brott.

Även transpersoners säkerhet måste kunna skyddas

Att skydda kvinnliga intagna innebär inte att transpersoner kan placeras var som helst utan hänsyn till deras egen säkerhet.

En transkvinna på en mansanstalt kan löpa stor risk att utsättas för våld, hot och sexuella övergrepp. Den risken måste tas på allvar.

Därför är en ren regel om att alla alltid ska placeras efter biologiskt kön inte heller någon fullständig lösning.

Kriminalvården behöver kunna skapa särskilda placeringar eller avdelningar för personer som inte säkert och lämpligt kan vistas i vanlig gemenskap på vare sig en mans- eller kvinnoanstalt.

Det handlar inte om att förneka en människas identitet. Det handlar om att staten måste kunna skydda flera grupper samtidigt.

Varför användes inte undantaget?

Justitieminister Gunnar Strömmer framhåller att Kriminalvården redan har flexibilitet och att ett ändrat juridiskt kön inte automatiskt måste leda till placering bland kvinnor.

Om det stämmer – och lagtexten visar att ett sådant handlingsutrymme finns – måste myndigheten förklara varför det inte användes i detta fall.

Följande frågor behöver besvaras:

• Vilken riskbedömning gjordes före omplaceringen?
• Beaktades den intagnes biologiska kön och fysiska förutsättningar?
• Beaktades brottets karaktär och tidigare beteende?
• Intervjuades personal eller andra intagna innan beslutet?
• Vilka alternativ till gemensam placering i Ystad övervägdes?
• När fick ledningen de första uppgifterna om otrygghet?
• Vilka åtgärder vidtogs då?
• Har placeringsbeslutet omprövats?
• Finns incidentrapporter eller disciplinära beslut?
• Varför saknar personalen enligt rapporteringen tydliga riktlinjer?

Utan dessa svar går det inte att avgöra om problemet främst ligger i lagen, myndighetens riktlinjer eller tillämpningen i det enskilda fallet.

Vad vet vi?

Fakta:

• Abdelshahed dömdes till livstids fängelse för mordet på sina två barn.
• Det juridiska könet ändrades efter domen.
• Kriminalvården beslutade därefter om placering på en kvinnoanstalt.
• Flera intagna har lämnat uppgifter om sexuella kränkningar och otrygghet.
• Politiker från flera partier kräver förändringar.
• Fängelselagen ger redan Kriminalvården möjlighet att frångå placering efter juridiskt kön när särskilda skäl finns och placeringen i övrigt är lämplig.

Påståenden som måste utredas:

• Exakt vilka kränkningar som har förekommit.
• När de ska ha inträffat.
• Vilka personer som bevittnat dem.
• Hur anstaltsledningen reagerat på varje rapporterad händelse.
• Om uppträdandet inneburit brott eller regelöverträdelser.

Inte offentligt klarlagt:

• Kriminalvårdens fullständiga riskbedömning.
• Varför undantagsregeln inte användes.
• Vilka alternativa placeringar som övervägdes.
• Om beslutet nu ska omprövas.
• Hur många liknande placeringsärenden som finns i landet.

Lagen eller myndigheten?

Det är möjligt att fängelselagen behöver bli tydligare. En huvudregel som i praktiken uppfattas som automatisk kan leda till felaktiga beslut även om undantag finns på papperet.

Men politikerna får inte använda löftet om en framtida lagändring för att slippa granska det beslut som redan fattats.

Fredrik Kärrholms utredning ska presentera sina förslag efter årsskiftet. Därefter följer remissbehandling, regeringsarbete och riksdagsbeslut. Det kan dröja länge innan nya regler träder i kraft.

Kvinnorna i Ystad är däremot frihetsberövade här och nu.

De ska inte behöva vänta på en ny lag för att Kriminalvården ska använda de befogenheter myndigheten redan har.

Någon måste ta ansvar för beslutet

Debatten riskerar att fastna i ett ideologiskt gräl om könsidentitet.

Men bakom konflikten finns en konkret myndighetsfråga.

Kriminalvården fattade placeringsbeslutet. Kriminalvården ansvarar för säkerheten. Kriminalvården tog emot – eller borde ha tagit emot – signalerna från personal och intagna.

Om placeringen varit olämplig måste myndigheten ompröva den.

Om lagen förhindrat en rimlig lösning måste regeringen visa exakt vilken bestämmelse som varit hindret.

Och om handlingsutrymmet fanns men inte användes räcker det inte att politikerna i efterhand säger att situationen strider mot sunt förnuft.

Då måste de också fråga varför den myndighet de ansvarar för inte använde det sunda förnuft som lagen redan tillät.