Le Pen vill inte lämna EU – hon vill ta makten från Bryssel

POLITICO skämtar om rivna EU-byggnader och ett Bryssel som förlorat sin betydelse. Men bakom satiren finns ett verkligt och betydligt allvarligare politiskt projekt. Marine Le Pen vill inte längre föra Frankrike ut ur EU. Hon vill i stället försvaga kommissionen, stoppa delar av unionens politik och göra EU till ett samarbete som styrs av medlemsländernas regeringar.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

POLITICO målar upp en absurd framtidsbild.

Året är 2030. Marine Le Pen är Frankrikes president. Europeiska kommissionens högkvarter har blivit ett departement för nationell suveränitet, EU institutioner har avvecklats och Ursula von der Leyen bor på ett kattkafé.

Det är humor.

Texten publiceras i POLITICOs satiriska kolumn Declassified och ska inte läsas som en nyhetsrapport eller prognos.

Men skämtet bygger på ett verkligt politiskt besked som kan få stora konsekvenser för hela Europa.

Marine Le Pen har under ett besök i Bryssel förklarat att hon vill förvandla Europeiska kommissionen till ett ”sekretariat” i medlemsländernas tjänst. Hon vill minska EU budget, avskaffa vissa institutioner och flytta tillbaka makt till de nationella regeringarna.

Det är inte längre Frexit.

Det är ett försök att förändra EU inifrån.

Kommissionen ska förlora sin politiska makt

Europeiska kommissionen har i dag en central ställning inom unionen.

Den lägger fram de flesta förslagen till ny EU-lagstiftning, övervakar att medlemsländerna följer EU-rätten, förvaltar stora delar av budgeten och företräder unionens gemensamma intressen.

Le Pen vill kraftigt begränsa denna roll.

Enligt hennes modell ska kommissionen inte längre fungera som en självständig politisk motor. Den ska i stället bli ett administrativt sekretariat som genomför det medlemsländernas regeringar beslutar.

Makt skulle därmed flyttas från kommissionen till Europeiska rådet, där stats- och regeringscheferna sitter.

Le Pen har också föreslagit att Europeiska regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ska avskaffas. Hon vill stoppa EU gröna giv och anser att unionen ska lämna områden som hälsa och inre säkerhet tillbaka till medlemsländerna.

Det är en grundläggande förändring av EU konstruktion.

Frankrikes betalningar ska minska

Le Pen vill samtidigt begränsa Frankrikes nettobidrag till EU-budgeten till omkring fem miljarder euro om året.

Hon har beskrivit den kommande striden om budgeten som en kraftmätning med Bryssel.

Detta är politiskt känsligt även bland hennes tänkbara allierade.

Många nationalistiska partier i Central- och Sydeuropa kritiserar kommissionens makt men företräder samtidigt länder som tar emot stora belopp från EU jordbruks-, regional- och sammanhållningsfonder.

De kan därför stödja Le Pens krav på mindre överstatlighet men motsätta sig hennes krav på en mindre budget.

Det är lättare att enas om att Bryssel har för stor makt än om vilka länder och verksamheter som ska förlora pengarna.

Hon har övergett Frexit

Marine Le Pen drev tidigare krav på att Frankrike skulle lämna eurosamarbetet och eventuellt även EU.

Den linjen bidrog till hennes nederlag i presidentvalet 2017. Franska väljare kunde vara kritiska mot Bryssel utan att för den skull vilja riskera euroområdet, den inre marknaden och Frankrikes ekonomiska ställning.

Le Pen har därför bytt strategi.

I en intervju med Financial Times avvisade hon uttryckligen tanken på att lämna unionen. Hon beskriver sig som europeisk men vill ersätta dagens överstatliga EU med ett lösare samarbete mellan suveräna nationer.

Det politiska målet är alltså inte längre att Frankrike ska lämna EU.

Målet är att det EU som Frankrike är medlem i ska bli något helt annat.

Kan hon verkligen genomföra detta?

Inte ensam.

Kommissionens befogenheter och EU-institutionernas ställning regleras i unionens fördrag. En fransk president kan inte genom ett nationellt beslut göra kommissionen till ett sekretariat eller avskaffa europeiska organ.

En genomgripande förändring av EU institutioner skulle normalt kräva en fördragsändring.

Det innebär i praktiken en överenskommelse mellan samtliga medlemsstaters regeringar och därefter nationellt godkännande enligt varje lands konstitutionella regler.

Le Pens plan är därför beroende av att hon får stöd av flera andra regeringar.

Hon hoppas på nationalistiska eller konservativa framgångar i kommande val i Spanien, Italien och Polen. Tillsammans med redan EU-kritiska regeringar skulle en sådan grupp kunna försöka flytta unionens politiska tyngdpunkt.

Men valresultaten är ännu inte kända och regeringarnas intressen är långt ifrån identiska.

Frankrike behöver inte vinna för att skapa problem

Att Le Pen inte ensam kan skriva om EU fördrag betyder inte att hennes politik är betydelselös.

Frankrike är tillsammans med Tyskland unionens viktigaste politiska makt. Landet är en kärnvapenmakt, permanent medlem av FN säkerhetsråd och en av EU största ekonomier och nettobetalare.

En fransk president kan påverka eller blockera beslut i Europeiska rådet, försvåra budgetförhandlingar, motsätta sig gemensamma utrikespolitiska beslut och bygga koalitioner med andra regeringar.

På områden där enhällighet krävs kan ett motsträvigt Frankrike lamslå unionen utan att lämna den.

Le Pen behöver därför inte lyckas med hela sitt program för att förändra EU. Det kan räcka att hon gör dagens beslutsmodell betydligt svårare att använda.

Vem har egentligen demokratisk legitimitet?

Le Pen hävdar att endast medlemsländernas regeringar har verklig demokratisk legitimitet.

Det är en politisk ståndpunkt, inte ett neutralt konstaterande.

Nationella regeringar är demokratiskt ansvariga inför sina parlament och väljare. Men Europaparlamentet väljs också direkt av medborgarna. Kommissionens ordförande föreslås av medlemsländernas stats- och regeringschefer och måste därefter väljas av Europaparlamentet. Hela kommissionen ska dessutom godkännas parlamentariskt.

EU demokratiska system är indirekt och komplicerat, och avståndet till väljarna kan med rätta kritiseras.

Men att säga att endast regeringarna har demokratisk legitimitet innebär att man bortser från den direktvalda europeiska nivån.

Den verkliga konflikten gäller därför inte enbart demokrati mot byråkrati.

Den gäller vilken demokrati som ska väga tyngst: den nationella eller den europeiska.

Vad skulle det betyda för Sverige?

För Sverige skulle en försvagad kommission innebära både möjligheter och risker.

En regering som vill återta nationell makt över klimatpolitik, migration, energi eller sociala frågor kan välkomna en mer begränsad union.

Sverige är dessutom nettobetalare till EU-budgeten och skulle kunna gynnas ekonomiskt av vissa besparingar.

Men små och medelstora medlemsländer är samtidigt beroende av att gemensamma regler verkligen gäller lika för alla.

Kommissionen fungerar som övervakare av den inre marknaden och kan ingripa när stora medlemsländer gynnar sina egna företag, bryter mot konkurrensregler eller vägrar följa gemensamma beslut.

Om kommissionen försvagas och makten flyttas till regeringsförhandlingar riskerar stora länder som Frankrike och Tyskland att få ännu större faktisk tyngd.

Mer nationell suveränitet betyder därför inte automatiskt mer svenskt inflytande.

Det kan också innebära att Sverige får förhandla direkt mot betydligt större stater utan en stark gemensam institution som bevakar reglerna.

Ukraina kan bli en avgörande konflikt

Le Pen har också ifrågasatt om Frankrike kan fortsätta bidra till omfattande EU-finansiering av Ukraina.

Hon motsätter sig ukrainskt EU-medlemskap och hävdar att det skulle hota det franska jordbruket och belasta unionens budget.

Om Frankrike under hennes ledning minskar sitt stöd skulle konsekvenserna bli större än en budgettvist.

Det skulle påverka EU gemensamma linje gentemot Ryssland, Ukrainas ekonomiska uthållighet och hela unionens säkerhetspolitik.

För Sverige, som har gjort stödet till Ukraina till en central säkerhetsfråga, skulle en sådan förändring få direkt betydelse.

Vad vet vi?

Fakta:

• POLITICO-texten är en uttalad humorkolumn.
• Le Pen vill göra kommissionen till ett sekretariat i medlemsländernas tjänst.
• Hon vill minska Frankrikes betalningar till EU.
• Hon vill avskaffa vissa rådgivande EU-organ.
• Hon vill stoppa den gröna given och flytta tillbaka fler politikområden till medlemsländerna.
• Hon avvisar numera ett franskt utträde ur EU.
• Genomgripande institutionella förändringar kräver stöd från andra medlemsländer och sannolikt en fördragsändring.

Politiska påståenden:

• Le Pen hävdar att kommissionen överskrider sina befogenheter.
• Hon anser att den demokratiska legitimiteten främst tillhör medlemsländernas regeringar.
• Hennes motståndare varnar för att hennes politik skulle försvaga eller lamslå unionen.

Inte klarlagt:

• Om Le Pen vinner presidentvalet 2027.
• Vilka regeringar som skulle stödja hennes institutionella reformer.
• Om hennes tänkbara allierade accepterar en mindre EU-budget.
• Hur mycket av programmet som kan genomföras utan fördragsändringar.
• Om en konflikt med Bryssel skulle leda till kompromiss, blockering eller en djupare unionskris.

Satiren döljer en verklig maktkamp

POLITICO skämtar om ett Bryssel där EU bara återstår som ett hörnbord i en smörgåsbutik.

Det kommer naturligtvis inte att inträffa på det sättet.

Men humorn pekar på en verklig förändring i europeisk politik.

Marine Le Pen vill inte längre stå utanför EU och ropa på utträde. Hon vill vinna regeringsmakten i ett av unionens viktigaste länder och därefter använda Frankrikes tyngd för att förändra systemet inifrån.

Det är en smartare och potentiellt mer genomförbar strategi än Frexit.

Frågan är därför inte om Le Pen tänker lämna Europa.

Frågan är hur mycket av dagens EU som skulle finnas kvar om hennes syn på Europa blir styrande.