Åkesson vill ”återgå till att vara SD” – men vem bär ansvaret för Tidöåren?

Efter valbakslaget försöker Jimmie Åkesson återupprätta Sverigedemokraternas självständiga profil. Partiet tar åt sig äran för Tidöregeringens framgångar men markerar samtidigt avstånd mot Moderaterna och övriga borgerliga partier. Strategin är tydlig – men den väcker en besvärlig fråga: Kan SD både vara motorn bakom politiken och förneka ansvaret för dess misslyckanden?

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

18 oktober 2026 – Nyhetsfördjupning och analys.

Sverigedemokraterna förbereder sig för tiden efter Tidö.

Efter att partiet backat i riksdagsvalet har flera välkända företrädare fått nya uppdrag. Tobias Andersson har flyttats från näringsutskottet till utbildningsutskottet, Oscar Sjöstedt från finansutskottet till konstitutionsutskottet och Ludvig Aspling har lämnat rollen som främsta migrationspolitiska företrädare. Jessica Stegrud får nu en mer framträdande roll i migrationsfrågorna.

Åkesson avvisar beskrivningen att det handlar om petningar. I stället framställer han ommöbleringen som början på ett större arbete för att partiet ska kunna ”återgå till att vara SD” efter fyra år av Tidösamarbete.

Det är en politiskt begriplig strategi.

Men den avslöjar också partiets grundproblem efter valet.

SD vill ta åt sig äran för det som väljarna uppskattar – och samtidigt skapa avstånd till den regering vars politik partiet varit med och förhandlat fram.

Vill bryta bilden av ett borgerligt parti

Åkesson menar att SD felaktigt har kommit att uppfattas som ett borgerligt högerparti.

Hans förklaring är att partiet under Tidösamarbetet tvingats kämpa hårt för reformer som moderata och kristdemokratiska ministrar sedan kunnat ta åt sig äran för.

SD ska nu åter framställas som ett fristående nationalistiskt och socialkonservativt parti – inte som ett stödparti åt Moderaterna.

Budskapet riktar sig sannolikt till väljare som uppfattat att SD blivit alltför regeringsanpassat. Det riktar sig även till de egna medlemmar som vill se en hårdare migrationspolitik och ett tydligare avstånd till borgerlig ekonomisk politik.

Åkesson säger samtidigt att partiet inte tänker fastna i en kamp med Moderaterna om andraplatsen. Målet är att på sikt bli Sveriges största parti.

För att lyckas måste SD övertyga väljarna om två saker samtidigt:

• att partiet haft avgörande inflytande under Tidöåren,
• och att partiet ändå inte blivit en del av det politiska etablissemang som det tidigare kritiserade.

Det är en svår balansgång.

Tar åt sig äran för resultaten

Åkesson pekar på lägre migration, lägre bränslepriser, minskad brottslighet och den förstärkta tandvårdsersättningen för äldre som exempel på vad SD fått igenom.

Flera av förändringarna är verkliga.

Migrationsverket uppgav att omkring 89 000 förstagångstillstånd beviljades 2025, vilket var färre än året innan. Samtidigt registrerade SCB 89 434 invandrade personer under året. Begreppen invandring, asylinvandring och beviljade uppehållstillstånd beskriver dock olika saker och får inte blandas ihop.

Det dödliga våldet minskade från 121 konstaterade fall 2023 till 92 under 2024 och 84 under 2025. Det är en tydlig förbättring. Brå betonar samtidigt att statistiken är beskrivande och inte i sig förklarar varför förändringen har skett. Att hävda att SD ensamt har ”städat bort” en krigsliknande situation går därför längre än vad statistiken visar.

Bränslepriserna har påverkats av politiska beslut om bland annat skatt och reduktionsplikt. Men de styrs också av råoljepriset, kronans växelkurs, raffinaderikostnader och internationell efterfrågan. I mars 2026 hade Sverige enligt EU-statistik det femtonde högsta bensinpriset och det sjunde högsta dieselpriset bland unionens 27 medlemsländer. Påståendet att Sverige generellt har Europas lägsta bränslepriser kräver därför en tydligare avgränsning.

Tandvårdsreformen innebär att personer som fyller minst 67 år omfattas av ett förstärkt högkostnadsskydd. Patienten betalar tio procent av referenspriset – eller tio procent av mottagningens pris om det är lägre – för behandlingar som omfattas av systemet. Det betyder inte att all tandvård för äldre automatiskt kostar tio procent.

SD kan alltså med fog hävda att partiet påverkat regeringens politik. Men att tillskriva partiet hela äran för samhällsutvecklingen är politisk argumentation, inte ett fastställt faktum.

Kvotflyktingarna blir symbolfrågan

Konflikten med Moderaterna blev tydlig när regeringen gav Migrationsverket besked att gå vidare med årets mottagande av kvotflyktingar.

Migrationsverket bedömer att omkring 350 personer kan överföras till Sverige före årets slut. Regeringens tidigare mål har varit 900 kvotflyktingar om året.

Jessica Stegrud reagerade genom att skriva att Sverige är fullt och fråga om Moderaternas nästa steg blir amnestier, friare arbetskraftsinvandring eller en ny migrationsuppgörelse med Miljöpartiet.

Det är ett kraftigt angrepp mot ett parti som SD under fyra år samarbetat med.

Samtidigt är beslutet inte ett plötsligt avsteg från hela Tidöpolitiken. Målet om 900 kvotflyktingar beslutades under den tidigare mandatperioden, då SD var en central del av regeringsunderlaget.

Frågan är därför inte bara varför Moderaterna nu gav klartecken.

Frågan är också vilket ansvar SD hade för den ordning som partiet nu angriper.

Både regeringsparti och oppositionsparti

Sverigedemokraternas styrka under Tidöperioden var att partiet kunde påverka regeringen utan att formellt ingå i den.

Det gav betydande inflytande men också en möjlighet att hålla avstånd när besluten blev impopulära.

Efter valförlusten skärps denna dubbla position.

När politiken beskrivs som framgångsrik kallar SD sig motorn i samarbetet. När politiken kritiseras pekar partiet på Moderaterna och framhåller hur hårt SD tvingats förhandla.

Båda beskrivningarna kan innehålla delar av sanningen. Ett stödparti får sällan igenom allt det vill.

Men ju större inflytande ett parti säger sig ha haft, desto svårare blir det att hävda att ansvaret för misslyckandena ligger hos någon annan.

SD kan inte samtidigt vara avgörande för Tidöpolitiken och utan ansvar för dess resultat.

Är ommöbleringen en nystart eller en maktmarkering?

Partiledningen beskriver förändringarna i riksdagsgruppen som naturliga efter ett val som inte gick enligt plan.

Samtidigt har anonyma partikällor beskrivit flera av förflyttningarna som petningar och talat om internt missnöje. Dessa uppgifter är inte offentligt belagda, men de visar att Åkessons förklaring inte är den enda som förekommer.

Att placera Jessica Stegrud längst fram i migrationspolitiken sänder en tydlig signal om att frågan åter ska få större utrymme.

Förflyttningen av Oscar Sjöstedt är också betydelsefull. Han har länge varit en av partiets mest profilerade ekonomiska företrädare. Att flytta honom från finansutskottet kan innebära en generationsväxling, en strategisk förändring eller en intern maktmarkering.

Utan större öppenhet från partiledningen går det inte att avgöra vilken förklaring som väger tyngst.

Vad vet vi?

Fakta:

• SD backade i riksdagsvalet 2026.
• Partiet har genomfört omfattande förändringar bland sina utskottsföreträdare.
• Åkesson säger att arbetet syftar till att förbereda SD för tiden efter Tidösamarbetet.
• Jessica Stegrud får en tydligare roll i migrationspolitiken.
• Migrationsverket bedömer att omkring 350 kvotflyktingar kan överföras till Sverige under 2026.
• Det förstärkta tandvårdsstödet innebär att personer från 67 års ålder betalar tio procent inom de behandlingar och prisgränser som omfattas.
• Det konstaterade dödliga våldet minskade under 2024 och 2025.

Politiska påståenden:

• Att SD ensamt eller huvudsakligen ligger bakom de lägre bränslepriserna.
• Att SD har ”städat bort” den tidigare situationen på svenska gator.
• Att Moderaterna och Kristdemokraterna tagit åt sig äran för reformer som egentligen drivits fram av SD.
• Att samtliga utskottsförändringar är naturliga omplaceringar och inte petningar.

Inte klarlagt:

• Hur omfattande det interna missnöjet är.
• Om Åkesson själv leder partiet fram till nästa val.
• Om SD fortfarande kräver ministerposter för att stödja en regering.
• Hur långt partiet tänker gå i konflikten med Moderaterna.
• Vilken ekonomisk politik ett ”återgånget” SD egentligen kommer att driva.

Frågorna Åkesson behöver besvara

• Vilka delar av Tidöpolitiken tar SD ansvar för?
• Vilka beslut anser partiet att Moderaterna drev igenom mot SD vilja?
• Varför accepterade SD ett årligt mål om 900 kvotflyktingar om partiet anser att Sverige är fullt?
• Vilka statistiska underlag stöder påståendet att den tidigare krigsliknande situationen till stora delar är bortstädad?
• Vilka utskottsbyten var strategiska – och vilka berodde på missnöje med personernas insatser?
• Vad innebär ”återgå till att vara SD” i konkret politik?
• Tänker partiet söka regeringsmakt eller återgå till en permanent oppositionsroll?

SD kan byta position – men inte historia

Ett parti måste kunna ompröva sin strategi efter ett valnederlag.

Sverigedemokraterna har därför all rätt att markera större självständighet, byta företrädare och formulera en politik för tiden efter Tidö.

Men en nystart raderar inte fyra år av inflytande.

SD var inte en utomstående betraktare. Partiet förhandlade budgetar, slöt avtal och gav regeringen dess parlamentariska grund.

Om Åkesson vill att SD åter ska bli ett tydligt oppositionsparti måste han därför först redovisa vad partiet faktiskt gjorde med den makt det redan hade.

Annars riskerar ”återgå till att vara SD” att bli mindre av en politisk förnyelse – och mer av ett försök att lämna ansvaret för Tidöåren hos de tidigare samarbetspartnerna.