Sven Hirdman är död – diplomaten som vägrade låta samtalet med Ryssland tystna

Sveriges tidigare ambassadör i Moskva och Tel Aviv, Sven Hirdman, har avlidit 87 år gammal. Han blev en av landets mest erfarna Rysslandskännare – och en omstridd röst när den svenska säkerhetspolitiska debatten hårdnade. Hirdman fördömde Rysslands invasion av Ukraina men fortsatte samtidigt att argumentera för diplomati, historisk förståelse och öppna samtalskanaler.

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

18 oktober 2026 – Nyhetsfördjupning och analys.

Den tidigare diplomaten Sven Hirdman har avlidit, 87 år gammal.

– Jag är väldigt stolt över min bror, säger hans syster, historikern Yvonne Hirdman, till SVT.

Med honom försvinner en av de svenska diplomater som hade längst egen erfarenhet av Ryssland och svensk-rysk politik.

Han var Sveriges ambassadör i Moskva mellan 1994 och 2004. Uppdraget omfattade en dramatisk period: det post-sovjetiska Rysslands ekonomiska och politiska kris, Boris Jeltsins sista år och Vladimir Putins första tid som president.

Hirdman var dessförinnan ambassadör i Tel Aviv under 1980-talet. Han hade också tjänstgjort i Peking, varit byråchef på Utrikesdepartementet och statssekreterare vid Försvarsdepartementet.

Sedan 1990 var han ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Men efter pensioneringen blev han minst lika uppmärksammad för det han sade utanför diplomatins formella rum.

En röst som gick mot strömmen

Hirdman argumenterade konsekvent för att Sverige måste försöka förstå Rysslands historiska erfarenheter, säkerhetspolitiska föreställningar och intressen.

Att förstå betydde enligt honom inte detsamma som att acceptera.

Han framhöll återkommande att Sverige och Ryssland även i framtiden skulle vara geografiska grannar och att fungerande förbindelser därför måste bevaras även under perioder av djup konflikt.

Den hållningen blev alltmer omstridd efter Rysslands annektering av Krim 2014 och framför allt efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022.

I ett politiskt klimat där Ryssland med rätta betraktades som en angriparstat kom även krav på dialog ibland att uppfattas som ett försvar för Kreml.

Hirdman anklagades för att förringa det ryska hotet och ge för stor vikt åt Moskvas förklaringar till konflikten.

Kritiken var inte alltid obefogad. Den som offentligt analyserar ett auktoritärt och krigförande Ryssland måste räkna med att få sina slutsatser ifrågasatta.

Men det finns en viktig skillnad mellan att kritisera en analys och att misstänkliggöra personen bakom den.

Fördömde invasionen

Hirdman var tydlig med sin syn på själva invasionen av Ukraina.

Han beskrev kriget som omodernt, onödigt och fasansfullt och sade att det endast förde med sig elände för både Ukraina och Ryssland.

I en intervju kort efter invasionen kallade han angreppet ett folkrättsbrott som måste kritiseras mycket hårt.

Det passar illa med den förenklade bilden av honom som en okritisk försvarare av Kreml.

Samtidigt fortsatte Hirdman att diskutera konfliktens historiska bakgrund, relationen mellan Ryssland och Ukraina, Natos utvidgning och västvärldens agerande.

Man kan invända mot delar av hans resonemang.

Historiska och kulturella band mellan två länder ger aldrig det ena landet rätt att angripa det andra. Ukrainas självständighet sedan 1991 är heller inte mindre giltig därför att delar av landet tidigare ingått i det ryska imperiet eller Sovjetunionen.

Men att diskutera bakgrunden till ett krig är inte detsamma som att rättfärdiga kriget.

Den skillnaden försvann ofta i debatten.

Kontakterna med den ryska maktsfären

År 2015 uppmärksammades att Hirdman ingick i styrelsen för Moskvas statliga institut för internationella relationer, MGIMO.

Institutet utbildar många ryska diplomater och makthavare. Styrelsens ordförande var utrikesminister Sergej Lavrov.

Hirdman hade även tilldelats den ryska Vänskapsorden efter sina tio år som svensk ambassadör i Moskva.

Dessa förbindelser var journalistiskt relevanta att redovisa. En före detta ambassadörs kopplingar till institutioner nära en främmande statsledning kan påverka hur hans uttalanden värderas.

Hirdman ansåg däremot att kritikerna använde kontakterna för att misstänkliggöra honom i stället för att bemöta hans argument.

Han kallade det ”guilt by association”.

Här ryms två sanningar samtidigt.

Hans uppdrag och utmärkelser behövde granskas öppet. Men de utgjorde inte i sig bevis för att han var köpt, styrd av Moskva eller fungerade som rysk agent.

Sådana anklagelser kräver betydligt mer än kontakter som uppstått genom ett långt diplomatiskt arbete.

Varnade för ett större krig

Hirdman motsatte sig ett svenskt Natomedlemskap och var kritisk mot att den traditionella svenska alliansfriheten övergavs.

Han ansåg att Sverige genom militär anslutning och ett närmare amerikanskt försvarssamarbete riskerade att dras djupare in i stormaktskonflikten.

Sverige valde en annan väg.

Landet blev medlem i Nato och ingick ett omfattande försvarsavtal med USA. Det förändrade inte bara Sveriges formella säkerhetspolitiska ställning utan också villkoren för den offentliga debatten.

Efter Natomedlemskapet blev det svårare att skilja mellan analys av alliansens risker och motstånd mot Sveriges nya säkerhetspolitiska linje.

Hirdman fortsatte ändå att argumentera för sin uppfattning.

Han varnade för att Europa kunde vara på väg mot ett större krig och efterlyste diplomatiska initiativ som kunde minska konfrontationen.

Om han hade rätt i sina slutsatser kan diskuteras.

Men frågan han ställde förblir relevant: Hur ska ett krig avslutas om diplomati i sig betraktas som misstänkt?

Förutsåg inget ryskt anfall mot Sverige

Efter den ryska invasionen av Ukraina sade Hirdman att han inte trodde att Ryssland hade intresse, vilja eller militär förmåga att angripa ett EU- eller Natoland.

Han bedömde kriget som i första hand en konflikt inom det östslaviska området och pekade på Natos artikel 5 som ett mycket starkt hinder mot ett ryskt angrepp på ett medlemsland.

Ryssland har ännu inte genomfört något militärt angrepp mot Sverige eller ett annat Natoland.

Det betyder inte att Hirdmans bedömning är slutgiltigt bevisad. Underrättelseinhämtning, sabotage, cyberangrepp och andra hybridoperationer kan samtidigt utgöra verkliga hot utan att utvecklas till en öppen invasion.

En säkerhetspolitisk bedömning måste dessutom granskas över tid. Att en förutsägelse hittills inte har motbevisats innebär inte att den alltid kommer att vara riktig.

Men Hirdmans analys förtjänade att diskuteras som en analys – inte avfärdas genom etiketter.

Åsiktskorridor eller berättigad kritik?

Samnytt beskriver Hirdman som en person som utmanade den svenska ”åsiktskorridoren”. Det är en värderande beskrivning, inte ett objektivt konstaterande.

Det går heller inte att samla all kritik mot honom under beteckningen smutskastning.

Hirdman gjorde politiska och säkerhetspolitiska bedömningar som kunde få stora konsekvenser om de omsattes i svensk politik. Därför var det rimligt att granska hans kontakter, antaganden och slutsatser.

Samtidigt blev delar av debatten personfixerade.

När en erfaren diplomat reducereras till ”Putinvän”, ”Kremlmegafon” eller något motsvarande slipper kritikerna det svårare arbetet att visa exakt var analysen brister.

Det är där diskussionen om åsiktskorridoren blir relevant.

Inte därför att alla Hirdmans uppfattningar var riktiga, utan därför att ett öppet samhälle måste kunna skilja mellan en obekväm analys och propaganda för en främmande makt.

Vad vet vi?

Fakta:

• Sven Hirdman har avlidit 87 år gammal.
• Han var Sveriges ambassadör i Moskva 1994–2004.
• Han tjänstgjorde tidigare som ambassadör i Tel Aviv.
• Han hade uppdrag i Peking och ledande befattningar på UD och Försvarsdepartementet.
• Han var ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.
• Han fördömde Rysslands invasion av Ukraina som ett folkrättsbrott.
• Han motsatte sig ett svenskt Natomedlemskap.
• Han satt i styrelsen för det ryska institutet MGIMO.
• Han mottog den ryska Vänskapsorden.
• Han publicerade 2015 boken Ryssland och svensk säkerhetspolitik: 50 år i utrikespolitisk tjänst.

Bedömningar och värderingar:

• Att Hirdman var en ”megafon för Kreml” är en anklagelse, inte ett fastställt faktum.
• Att han ”utmanade åsiktskorridoren” är en tolkning av hans ställning i samhällsdebatten.
• Hans bedömning att Ryssland inte skulle angripa Sverige var en säkerhetspolitisk prognos, inte något han kunde veta med säkerhet.
• Hans argument för dialog kan betraktas både som diplomatisk realism och som en underskattning av den ryska regimens aggressivitet.

Arvet efter Hirdman

Sven Hirdmans viktigaste bidrag var kanske inte att han alltid hade rätt.

Det var att han påminde om diplomatins uppgift när relationerna är som sämst.

Diplomati bedrivs inte enbart mellan stater som tycker om eller litar på varandra. Den behövs framför allt mellan motståndare som annars riskerar att hamna i ett krig ingen längre kan kontrollera.

Hirdman kunde kritiseras för att ibland lägga stor vikt vid ryska perspektiv. Men han vägrade acceptera att historisk förståelse, förhandlingar och diplomatiska kontakter skulle betraktas som ett moraliskt svek.

Hans bortgång kommer därför mitt i en tid när hans centrala fråga är mer aktuell än på länge:

Hur försvarar man ett land mot aggression utan att samtidigt stänga de samtalsvägar som en dag måste användas för att skapa fred?

Sven Hirdman lämnade inget enkelt svar.

Men han vägrade sluta ställa frågan.