Döende patient kunde inte värja sig – åtalet mot sjuksköterskan är vårdens yttersta förtroendesvek

En sjuksköterska åtalas för grov våldtäkt mot en medvetslös kvinna som vårdades i livets slutskede på Länssjukhuset Ryhov. Mannen har vidgått händelseförloppet men anser att brottet ska rubriceras annorlunda. Samtidigt får hans egen uppgift om att han tror sig vara ”psykopat” stor uppmärksamhet. Men självdiagnosen får inte skymma den avgörande frågan: Hur skyddas vårdens mest försvarslösa patienter mot personer som missbrukar sitt förtroende?

Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR

21 oktober 2026 – Nyhetsfördjupning och analys.

Den som ligger medvetslös på ett sjukhus måste kunna lita fullständigt på vårdpersonalen.

Patienten kan inte ropa på hjälp, lämna rummet eller kontrollera vad som görs med hennes kropp. Hela hennes säkerhet har överlämnats till människor som fått både tillträde och förtroende genom sitt yrke.

Det är därför åtalet mot en manlig sjuksköterska på Länssjukhuset Ryhov är så allvarligt.

Enligt åklagaren utsatte han den 8 augusti en kvinna i 70-årsåldern för en sexuell handling jämförlig med samlag. Kvinnan var medvetandesänkt, vårdades i livets slutskede och saknade möjlighet att värja sig.

En kollega upptäckte vad som pågick och slog larm.

Mannen lämnade därefter sjukhuset i bil och kraschade under den efterföljande flykten in i ett betongfundament. Patienten avled några timmar senare. Den rättsmedicinska bedömningen är att hon dog av sin grundsjukdom och inte till följd av det misstänkta övergreppet.

Har vidgått händelseförloppet

Sjuksköterskan har inte bara pekats ut av en kollega.

Enligt Åklagarmyndigheten har han själv vidgått händelseförloppet. Tekniska analyser och vittnesförhör ingår dessutom i åklagarens bevisning. Hans försvarare har uppgett att han erkänner brott men anser att gärningen ska bedömas som grovt sexuellt övergrepp och inte grov våldtäkt.

Det är nu Jönköpings tingsrätt som ska pröva åtalet och fastställa den juridiska rubriceringen.

Att mannen har berättat om händelsen innebär inte att medierna kan föregripa domstolens beslut. Men det innebär samtidigt att fallet inte enbart bygger på ett obestyrkt påstående mot en nekande person.

”Psykopat” är hans eget ord

I polisförhör har mannen sagt att han skulle beskriva sig själv som psykopat och att han utförde handlingen ”för att känna någonting”.

Det är ett uppseendeväckande uttalande – men ingen medicinsk diagnos.

En person kan inte genom ett polisförhör fastställa att han är psykopat. Begreppet används dessutom inte som en egen formell diagnos på det enkla sätt som kvällstidningsrubriken kan ge intryck av.

En rättspsykiatrisk undersökning har kommit fram till att mannen inte led av en allvarlig psykisk störning, vare sig vid händelsen eller vid undersökningen. Det säger inte att han saknar alla psykiska problem eller personlighetsdrag, men det innebär att hans egen beskrivning inte kan användas som en medicinskt fastställd förklaring.

Rubriken om att han ”ser sig som psykopat” riskerar därför att förvandla ett allvarligt vård- och rättsfall till ett psykologiskt skräckporträtt.

Det verkligt betydelsefulla är inte vilken etikett han sätter på sig själv.

Det betydelsefulla är vad han enligt åtalet gjorde när han hade makt över en människa som inte kunde försvara sig.

Patienten valdes för att hon inte kunde reagera

Enligt Expressens redovisning av förhören har mannen sagt att patienten valdes eftersom hon var medvetslös. Han ville inte utsätta någon som kunde känna eller vara medveten om vad som hände.

Om uppgifterna återges korrekt visar uttalandet inte bara bristande impulskontroll.

Det tyder på ett medvetet val av en särskilt försvarslös människa.

Patientens tillstånd var inte en tillfällig omständighet. Det var enligt den berättelsen själva förutsättningen för handlingen.

Åklagaren anser att brottet ska bedömas som grovt eftersom mannen utnyttjade både kvinnans fullständiga skyddslöshet och sin ställning som sjuksköterska.

Regionens lex Maria-anmälan konstaterar dessutom att gärningen, om den inte hade avbrutits, kunde ha medfört risk för att patienten avled i sitt mycket sköra tillstånd.

Kollegan gjorde det avgörande

Det var en arbetskamrat som avbröt händelsen och larmade.

Den insatsen ska inte förminskas. Kollegan kan ha förhindrat att övergreppet fortsatte och att patienten utsattes för ännu större fysisk fara.

Händelsen visar att en vaksam medarbetare kan vara den sista och avgörande skyddsbarriären.

Men patientsäkerheten kan inte enbart vila på att någon råkar öppna rätt dörr vid rätt tidpunkt.

Regionen måste därför kunna redovisa:

• Hur länge sjuksköterskan befann sig ensam hos patienten.
• Vilket vårduppdrag han hade på rummet.
• Hur bemanningen såg ut under kvällen.
• När någon senast hade kontrollerat patienten.
• Om det funnits tidigare avvikelser eller varningssignaler.
• Hur verksamheten skyddar medvetslösa och palliativa patienter.
• Vilka rutiner som har förändrats efter händelsen.

Det handlar inte om att misstänkliggöra all vårdpersonal. De allra flesta utför ett svårt arbete med ansvar och omsorg.

Det handlar om att ett säkerhetssystem måste vara byggt också för det sällsynta fall där en betrodd anställd själv blir hotet.

Regionen har reagerat – men svaren måste bli offentliga

Region Jönköpings län stängde först av och avskedade sedan sjuksköterskan. Regionen gjorde också en individanmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, så att myndigheten kan bedöma om han utgör en risk för patientsäkerheten.

Därefter genomfördes en intern patientsäkerhetsutredning och en lex Maria-anmälan.

Sjukhuset har även undersökt om andra patienter kan ha utsatts. Åklagaren uppger att utredningen inte har funnit några uppgifter om brott mot andra patienter.

Det är viktiga besked.

Men att inga fler brott har upptäckts är inte samma sak som att alla systemfrågor är besvarade.

Regionens interna utredning bör därför offentliggöras i den utsträckning patientsekretessen tillåter. Allmänheten behöver få veta vilka brister som identifierats och vilka konkreta åtgärder som har vidtagits.

Formuleringen att ”rutinerna har setts över” räcker inte i ett fall av denna allvarlighetsgrad.

Vad vet vi?

Fastställt:

• En manlig sjuksköterska har åtalats för grov våldtäkt.
• Patienten var en kvinna i 70-årsåldern som vårdades i livets slutskede.
• En kollega gjorde iakttagelser och slog larm.
• Mannen lämnade arbetsplatsen och kraschade senare med bilen.
• Han har vidgått händelseförloppet.
• Han bestrider åklagarens rubricering och vill att gärningen ska bedömas som grovt sexuellt övergrepp.
• Patienten avled några timmar senare av sin grundsjukdom.
• Regionen har avskedat mannen och anmält ärendet till IVO.
• En lex Maria-anmälan har gjorts.
• Någon allvarlig psykisk störning har inte konstaterats.

Åklagarens påstående:

• Handlingen utgjorde grov våldtäkt.
• Mannen visade särskild hänsynslöshet eller råhet.
• Han utnyttjade kvinnans försvarslöshet och sin ställning inom vården.

Inte slutligt avgjort:

• Om mannen ska dömas.
• Vilken brottsrubricering domstolen väljer.
• Vilket straff som i så fall ska utdömas.
• Om sjukhusets organisation eller bemanning hade brister som bidrog till att händelsen kunde inträffa.

Frågorna Region Jönköpings län måste besvara

• Vilka konkreta brister hittades i den interna utredningen?
• Hur kunde sjuksköterskan få ostörd tillgång till patienten?
• Fanns några tidigare klagomål eller avvikelser kring mannen?
• Kontrollerades hans tidigare arbetsplatser efter gripandet?
• Har andra patienter och anhöriga fått information?
• Vilka rutiner har förändrats?
• Har bemanningen på avdelningen förstärkts?
• Hur följer regionen upp anställda som uppvisar riskbeteenden?
• När blir IVO granskning klar?
• Kommer regionen att offentliggöra resultatet?

Vårdens makt kräver ett särskilt ansvar

Vårdpersonal får göra sådant som ingen främmande människa annars skulle få göra.

De får klä av patienter, röra vid deras kroppar, ge läkemedel som sänker medvetandet och gå in i rum där människor befinner sig i sitt livs mest sårbara ögonblick.

Det förtroendet är nödvändigt för att vården ska fungera.

Just därför blir ett påstått övergrepp från en sjuksköterska inte bara ett sexualbrott. Det blir ett angrepp på den trygghet som varje svårt sjuk människa måste kunna ta för given.

Den åtalades egna funderingar om huruvida han är psykopat kan ha ett psykologiskt intresse.

Men de får inte bli berättelsens centrum.

Centrum måste vara kvinnan som inte kunde säga nej, kollegan som ingrep och vårdsystemets skyldighet att göra allt som rimligen går för att detta aldrig ska kunna ske igen.