Sveriges säkerhetspolitik – vem fattar besluten?
Article Read Time
Sverige höll sig utanför krig i över två sekel. Nu har landet lämnat den säkerhetspolitiska linje som präglat vår moderna historia. Det väcker en fråga som borde stå i centrum för debatten: gjorde Sveriges politiska ledning en självständig bedömning av vad som bäst skyddar landet – eller följde den med i ett historiskt skifte utan tillräcklig eftertanke?
Redaktionen, S. Kling, VIGRANSKAR
31 oktober 2026 – Nyhetsfördjupning och analys
Sverige har inte deltagit i något krig sedan 1814. Under lång tid byggde vår säkerhetspolitik på alliansfrihet i fred, med målet att kunna vara neutrala i krig. Det var en linje som gav Sverige en särskild roll och möjlighet att fatta beslut utifrån svenska intressen.
I dag är Sverige medlem i Nato. Riksdagen godkände medlemskapet, men väljarna fick inte ta ställning till det i en folkomröstning. Detsamma gäller försvarsavtalet med USA, DCA, som också godkändes av riksdagen.
DCA-avtalet ger amerikanska styrkor tillträde till och rätt att använda 17 angivna svenska anläggningar och områden. Det innebär en större amerikansk militär närvaro i Sverige. Hade Sverige sagt nej till avtalet hade de rättigheterna inte funnits genom DCA.
Regeringen har hänvisat till ett förändrat säkerhetsläge. Det är ett argument som ska tas på allvar – men det får inte göra kritiska frågor otillåtna. Vilka risker följer med de här besluten? Hur mycket självständig handlingsfrihet har Sverige kvar? Och har väljarna fått tillräcklig insyn i vad förändringen innebär?
När en så grundläggande omläggning görs utan folkomröstning måste politikerna tåla granskning. Sveriges roll i Nato och avtalet med USA handlar inte bara om militärt samarbete. De handlar också om svensk rådighet, inflytande och ansvar inför befolkningen.
Har Sveriges ledning tänkt självständigt – och öppet vägt alternativen? Eller har den övergett en lång tradition utan att tydligt redovisa vad Sverige vinner, vad landet riskerar och vad det kan komma att kosta?
