Tre mandats marginal – kan några få ledamöter styra hela Sverige?

Article Read Time
Posten har 413 ord . och har 2491 Karaktärer. 1 minuters lästid

Statsministern kan godkännas utan en majoritet bakom sig

Sverige tillämpar så kallad negativ parlamentarism.

En statsministerkandidat behöver inte få 175 ja-röster. Kandidaten godkänns så länge inte minst 175 av riksdagens 349 ledamöter röstar nej.

Ledamöter som avstår kan därför bli lika viktiga som dem som röstar ja.

Det öppnar för en regering som saknar aktivt stöd från en majoritet men tolereras av tillräckligt många. Centerpartiet eller Vänsterpartiet skulle exempelvis kunna släppa fram en statsminister genom att lägga ned sina röster – utan att ingå i regeringen eller uttryckligen stödja hela dess politik.

Men att bli vald till statsminister är en sak. Att därefter få igenom budgetar och lagförslag är en annan.

Riksdagen beskriver här reglerna för regeringsbildningen.

En enda röst kan fälla en budget

Vanliga riksdagsbeslut avgörs normalt av de ledamöter som deltar i omröstningen. I ett parlamentariskt läge med tre mandats skillnad kan därför sjukdom, resor, misstag eller intern partidisciplin få ovanligt stor betydelse.

Det gäller inte minst statsbudgeten.

En regering kan tillträda men senare tvingas regera med oppositionens budget om dess egna samarbetspartier inte röstar likadant. Sverige har tidigare haft regeringar som förlorat budgetomröstningar utan att omedelbart avgå.

En ny regering kan därför formellt sitta kvar samtidigt som andra partier bestämmer hur statens pengar ska fördelas.

Det är här de enskilda ledamöternas makt blir konkret: skatter, vård, försvar, bistånd och bidrag kan avgöras med mycket små marginaler.

Kvittningssystemet är ingen lag

Riksdagspartierna har traditionellt använt ett kvittningssystem. Om en ledamot på ena sidan inte kan närvara avstår en ledamot på den andra sidan från att rösta. Syftet är att sjukdom och andra oförutsedda händelser inte ska förändra den politiska styrkebalans som väljarna bestämt.

Men systemet bygger på en frivillig överenskommelse mellan partierna. Det är ingen grundlag och ingen myndighet kan tvinga ett parti att följa det.

Efter konflikter under den förra mandatperioden är förtroendet kring systemet försvagat. Om partierna inte enas om en stabil lösning kan varje frånvaro skapa misstankar om taktiskt spel.

Då riskerar politiken att handla mindre om sakfrågorna och mer om vilka ledamöter som befinner sig i kammaren vid exakt rätt tidpunkt.