SD backade – straffades partiet av makten eller av sin egen politik?
Article Read Time
Priset för att närma sig makten
Sedan 2022 har SD befunnit sig i en ovanlig position.
Partiet har inte haft egna ministrar, men har genom Tidöavtalet fått ett betydande inflytande över regeringens politik. Migration, kriminalpolitik och medborgarskap har skärpts i en riktning som SD drivit under lång tid.
Partiet har därmed kunnat påverka regeringen – men inte ensamt bestämma resultatet.
Richard Jomshof säger till Reuters att partiet var medvetet om risken att straffas efter fyra års regeringssamarbete. Den lokala SD-ordföranden Joakim Larsson beskriver ett annat problem: ett tidigare systemkritiskt parti riskerar att uppfattas som en något hårdare version av Moderaterna.
Det är ett klassiskt dilemma för protestpartier.
Utanför makten kan de lova en tydlig brytning med det rådande systemet. Nära makten måste de kompromissa, försvara budgetar och ta ansvar för att förändringar inte sker lika snabbt som väljarna förväntat sig.
SD fick inflytande – men förlorade möjligheten att skylla allt på de andra partierna.
Partiet vann politiken men tappade väljarna
Det finns samtidigt en paradox.
SD backade trots att svensk migrationspolitik har rört sig kraftigt i partiets riktning. Flera ståndpunkter som tidigare placerade partiet utanför det politiska etablissemanget har blivit delar av regeringens eller andra partiers politik.
När även Moderaterna och Socialdemokraterna driver en betydligt stramare migrationslinje minskar SD:s ensamrätt på frågan.
Väljare som främst prioriterar minskad invandring behöver inte längre rösta på SD för att få en hårdare politik. Andra väljare kan samtidigt ha reagerat mot nästa steg i partiets program – assimilation, religiösa symboler och återvandring.
SD kan därmed ha hamnat i ett politiskt mellanläge:
Partiet har varit tillräckligt framgångsrikt för att konkurrenterna ska ta över delar av politiken, men fortfarande tillräckligt radikalt för att mobilisera ett starkt motstånd.
